men man såg skiten med

(Livet förändras vart jag än går/och det kommer kanske inte/alltid vara vi två/Bara så länge det finns stjärnor över oss/och bara sålänge våra hjärtan/klarar av att slå)
Hon halkar omkring på den glashala decembermarken med hörlurarna i de frusna öronen, med ögonen ner i marken, allt för att inte halka. Hon mumlar tyst med i Håkans röst. Mumlar tyst med i orden som framkallar gåshud på henne tunna armar (om det inte är minusgraderna som gör det).

(Denna pojken har aldrig riktigt/sett någon i ögonen/och jag förstår om du skulle träffa någon bättre sen/Men månen är död när jag tänker på det/och himmelen är gjord av sten)

Hon halkar uppför en halvbrant kulle, fullt koncentrerad på att inte halka inte halka inte halka. Och hon kommer upp. Hon trampar i en snödriva som är djupare än hon trott och hennes ena fot blir blöt av snön som trillar in. Där på kullen finns en byggnad, det ser ut som ett lusthus ungefär, fast utan väggar. Det är bara som ett tak på pelare. Och hon går sakta fram till byggnaden. 

 (Så många broar jag bränt,/ingen tog mig riktigt över, nej/men jag går inte isär/när jag går med dig)

Varje steg närmre hon kommer de smutsvita pelarna, varje steg, för henne mot något som växer bakom de nakna trädgrenarna som sträcker sig mot den öppna stjärnhimlen ovanför. Det som växer är ett ljus, ett växande sken som dansar sig in i hennes hungrande pupiller vilka slukar det vackra som blir tydligare desto närmre hon kommer.

(Jag vet ett berg dit jag brukade gå/det är så vackert där,/nästan som en tavla/nästan som en tavla över rätt och fel/för man ser gårdakvarnar men/man ser skiten med)
Håkan sjunger för henne och precis när hans spröda röst sjunger: "Det är så vacker där" skälver hennes bröstkorg till, för hon ser hela Linköpings ljus som en exploderande stjärnhimmel nedanför sina smutsiga, kalla, alldeles för tunna converse. Hela hennes synfält är uppslukat av Ljusen. Miljoner ljuspunkter, som penselstänk av den vackraste, mest intensiva färg hon någonsin sett.

(Jag har inga starka armar att bära dig på/jag är inte mycket, inte mycket att titta på/men du kommer aldrig att behöva ljuga igen och/du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen.)
Hon står mållös och betraktar den förödande vackra världen nedanför henne. Hon kan inte slita blicken från ljusen, och hon känner sig upprymd och uppspelt och uppbruten och upplyst och UPP. Hon känner hjärtat fladdra. Hon känner leendet som hon omöjligt kan styra, hon sjunger högt med i Håkans vackra ord, och hon snurrar runt, var hon än tittar ser hon ljus (utom bakom sig, men så fort ljusen dyker upp i ögonvrån är det som att hon är i himlen igen).

(Så många broar jag bränt,/ingen tog mig riktigt över, nej/men jag går inte isär/när jag går med dig)
Hon vill nästan gråta, för det är så jävla vackert. Och hon känner inte snön som får hennes tår att frysa så förbannat mycket, hon känner det inte. Hon är hög, på livet, på den hisnande känslan i maggropen, på att hon är on the top of the world. Och hon lägger sig i snön och hon ser stjärnhimlen breda ut sig ovanför hennes förvirrade tonårsuppenbarelse, och framför henne är jordens egna stjärnhimmel och hon känner sig lite yr och det snurrar lite för allt är så stort och vackert.

(Så många vänner jag känt/ingen som jag riktigt behövde, nej/jag har aldrig varit normal/bara när jag går med dig/Så många broar jag bränt,/men jag går inte isär/när jag går med dig)

Ja, allt är så stort och vackert. Och hon är ju så liten och obetydlig och ful och förvirrad, men lycklig. Precis just nu är hon så himlahimlahimla lycklig. 

[är så jävla glad att mina goa kusiner bor jättenära utkiksplatsen i Linköping tihihihihi, och är glad att det bara var jag ute vid åtta på kvällen, och är ledsen att jag inte kan förklara och visa precis hur fint det var. inte ens lönt. tänk explosion]

håkis, finaste låten <--- klicka

sooner or later, god's gonna cut you down

två instagram bilder (stort jobbigt format, dålig kvalla osv, men det är helt sjukt vad det laggar).(följ mig på instagram om ni har lust, make a poor girl happy typ. emiliaminnie heter jag där (såklart..).

har kommit hem från linköping, har hunnit med stan och fika med bettan, har tittat på friends i min gosiga pyjamas, har ätit julgodis, har varit trött. ska visa lite julklappar imorgon, och kanske knåpar ihop ännu ett inlägg då. hoppas ert julfirande har varit fantastiskt fint. 

ska återgå till friends (för friends makes me smile). 

eskimåpuss på alla 

om evig kärlek och begränsat liv

Det finaste jag vet är kärlek. Och ja, ni kan säga att jag är väldigt naiv och oerfaren som tror så starkt på kärlek, varsågoda. Men jag tror inte att jag är det.
Det finns två stycken, som träffades när hon var fjorton fladdrande år, och han var sjutton. Och sedan dess har det varit de två mot världen. Sedan dess har det inte funnits någon annan.
Hon dog igår. Och fram tills nu, alla dessa sextiosex åren, har han aldrig lämnat hennes sida, hon har aldrig lämnat hans. Den där extremt starka kärleken, den där som kan få en människa att falla handlöst, att älska en människa så mycket att man på sextiosex år inte slutar älska. Det tycker jag är så himlahimla fint.
Farmor blev sjuk när jag var typ två och jag minns henne inte som något mer än en förvirrad tant, har aldrig lärt känna henne på riktigt, jag har bara känt sjukdomen. Det enda minne jag har från när hon var frisk är ett svagtsvagtsvagt minne, (ett sånt det-kanske-är-en-dröm-det-kanske-är-ett-minne-det-kanske-är-en-efterkonstruktion-minne) av att hon sjöng för mig när jag slumrade i vagnen (lilla tummelisa/tappat har sin sko/långt långt bort i skogen/just där trollna bor). Det är sorgligt att vi aldrig fick lära känna varandra, för hon ville så hemskt gärna ha barnbarn, och jag vill hemskt gärna ha en farmor.
Hon blev senil och konstig och till slut (efter att ha försvunnit i skogen och tappat sin sko och kanske kommit till trollna, vad vet jag?) så kom hon in på hemmet.
Och varje dag hälsade farfar på. Varje dag, fattar ni? Några få dagar när han inte var hemma blev det inget besök. Annars, varje dag. Åh, tänk så mycket de upplevt tillsammans. Tänk så mycket farmor det måste finnas i farfars kropp. I hans hjärta.
Det där tycker jag är det finaste som finns. Och det är fint trots att farmor somnade in igårkväll. Jag vill bara trasas sönder för farfars skull, för den smärta han måste känna (fast hon egentligen varit borta i flera år). Jag hoppas han klarar det. Jag har alltid tänkt: När farmor dör kommer farfar inte orka. (men han måste orka).
(farfar gör tvåhundra sit-ups varje morgon och jobbar i skogen hela dagen och han är den starkaste jag vet, och hans äldsta dotter dog när hon var typ tjugo, han är den starkaste jag vet, han kommer klara det här.)
Elsie och Lennart är något av det finaste jag vet.
(Vila i frid Farmor)

som denna låten fast snälla nej

lista of lillejulafton

vad har du på dig?

just nu: min övergosiga pyjamas som är en fleeceonepiece som en teddybjörn med öron och hela fötter och sådär. superdupermysig.

 

hur mår du?

typ bra

 

vad önskar du dig just nu?

snö, och pojkvän. (dear santa...)

 

vad ska du göra imorgon?

bränna ner med kalenderljus, se på kalle anka, öppna paket, äta julmat osv.

senaste köp?

juleklappar tihi

vad skrattade du åt senast?

antingen så var det friends eller när jag spelade spel med min kompis släkt vid elva igår och P-nisse lät som penis och alla skrattade så jävla mycket och så jävla fult.

 

vad har du ätit idag? 

frulle (vörtbröd och smoothie)

 

vad grät du åt senast?

bara trams och ensamhetskänslor tror jag 

 

vem sov du med senast?

ellinor

vad läser du just nu?

läser om harry potter och den flammande bägaren för typ femte gången

 

senast sedda film?

 orientexpressen

 

vilken svordom använder du mest?

alltså, jag svär himla mycket. verkligen jättemycket, hehe. mest fan och jävla tror jag

vilken är din favoritfrukt?

älskar all frukt utom typ banan

 

vad är du rädd för?

sniglar, iglar, maskar, larver. och att inte ha levt(jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva)

vart vill du åka just nu?
hade inte varit helt fel att joina min buddy elin som är på teneriffa just nu och plågar mig med soliga bilder på kik. :(

alla bilder är från we♥it och listan är från den här flickan

om nyårslöften och förvirring och hjärtan och 97 procent

det känns som att december aldrig kommer ta slut (det har gått så snabbt, det har gått så snabbt, det har gått så snabbt). och det är snart tvåtusenfuckingtrettion, och jag kommer skriva ett nyårslöfte på ett papper (som kommer försvinna) om att jag ska leva livet i år.

precis som jag gjort så många år.

och det kommer sluta som alla andra år också. att jag är för feg för ful för trygg. att jag inte vågar leva fullt ut, inte vågar säga allt jag tycker, inte vågar vara helt mig själv. (varför är jag alltid 97%?).

fast jag kommer ändå skriva lappen jag kommer ändå försöka övertala mig själv.

tror det blir lite bättre varje år ändå.
("hjälp mig falla faila fucka fumla, hjälp mig klättra rätta fixa fånga, hjälp mig leva")

"2012 ska jag minnas. 2012 ska jag och mitt tonårshjärta ha förjävla roligt." (sa jag i januari). det kanske har blivit så också. det har varit ett bra år. jag har kryssat för mycket i min tvåtusentolvlista. men jag ska göra en tvåtusentrettonlista. den ska sitta på min dörr så jag aldrig glömmer den. och den ska vara dubbelt så modig, dubbelt så bra, dubbelt så satsig och tvåtusentretton ska innehålla 100% av den (inte 97%, jag är alltid för 97%). (fastän inget är ju hundra procent.)

mitt tonårshjärta tickar där inne likt en exploderande bomb.
jag vill låta det explodera, eskalera, accelerera, krackelera, invadera, kapitulera, amputera(s).

fast hur ska man hantera,
att explodera?

vet ni, jag tänker bäst på natten. (är det synd, är det bra?)

för låt för virrigt, deppigt, abstrakt, fumligt inlägg fyllt med humörsvängningar sponsrade av tonåren.
idag är ju bra PUSS

tralalalalala

idag var det skolavslutning och jag fick betyg (jättenöjd), och jag hade min renklänning och en gosig tröja. nu har jag jullov och det känns för jävla fucking underbart bra.

slutade vid halv elva och tog bussen till lund där jag träffade Linnea och åt sallad på espressohouse och catchade up lite. sedan åkte hon hem till sig och jag köpte lite julklappar (fett skönt att ha det gjort), och tittade på saluhallens gosiga belysning.

sedan hämtade mamma upp mig och vi åkte till Bjärreds långa brygga och vinterbadade (bada+basta). så himlahimla mysigt och underbart och fint och bra och skönt som vanligt.

NU SKA JAG IVÄG TILL ELLINOR OCH SLÅ IN JULKLAPPAR, WIHI. indeed, min dag har varit fullproppad men fin som fan.

eskimåpuss

snösnösnösnö(slask)

 snö thihi. nu är den typ borta, vilket är deppigt som fan, men fick några bilder på den i alla fall. (bet it's coming back 2). nu ska jag städa hela huset pusssssssssssss

tihihihiihihi

 jävlarns charmig idag. och idag är bra, för idag ska jag och my och hanna kolla på ellen och hennes skola när de ska framföra fucking åmål. INTE ILLA, wihi. (p.s. klicka på namnen för att se deras överfina bloggar). och p.s. två DEN HÄR låten är fantastisk.

jorden den snurrar fast jag står still

 [hon är så himla fin, My, visst är hon? bilder från i höstas]

svartvitt

väldigt mycket väldigt gammalt väldigt blandat, väldigt svartvitt.

blöt puss på alla

so let me fuck the world off just for you, let me do that for you

jag är så jävla besviken på världen, screw it. (Det är därför jag ska sitta uppe till i natt och kolla på friends). Jag tycker inte om idag, åååårrrrrhhhhhh.
Hoppas att er dag har varit riktigt fin och fet och sådär i alla fall. (hur har er dag varit?).
(bilden)

med fina ronja och fina elin i stallet för nån dag sen. (DET VAR KALLT)

today is gonna be the day

imorse vaknade jag av det här finafina ljuset. inte alls helt fel.

och jag gick upp, och jag åt frukost, och tog på mig massamassa kläder och sen åkte hela familjen in till stan. jag klippte mig, vi åt mat, köpte julklappar och köpte även ett halsband till moi.

sen åkte vi hem, snörade på oss pjäxor och åkte skidor i solnedgången. så himlahimla underbart.

 det var typ.. jättejättefint. finare i verkligheten. precis lagom kallt. åååh

 åh.

sedan har jag och hanna pysslat ihop astronautdräkter till gympauppvisningen imorgon, fast det har jag ingen bild på. och nu har jag tittat på friends (standard) och haft ont i hjärtat för ross och rachels skull. åh, älskar friends.

 detta är min dag, kortfattat, samlat i bilder. detta är alltså allt jag inte borde ha gjort. vad jag borde ha gjort är plugga. och jag har inte rört min skolväska. och jag har exakt 0 tid imorgon. :(

En gren trasslar in sig i hennes långa, mörka, skruvade hårtestar. Hennes blick är vild. Hennes ögonlock tunga. Vid hennes smutsiga fötter slingrar sig en kaprifolgirlang, och hon fastar, fångas, kommer inte loss, hon snubblar. Tar emot sig med händerna, känner mjuk jord under fingerspetsarna. Trädkronorna ovanför bildar ett tak, ett ljusgrönt, levande tak som skyddar henne från omvärlden. Det här är den enda verklighet hon känner till, hon vill inte ut i det kalla, hon vill känna sig trygg här, i skräcken som är den hon är. Och hon fortsätter gå, för hon måste.
På skogens labyrintiska gångar. Nakna fötter på barfota stigar.
Dubbla hjärtslag.
Ögonblick.
♣